Månadens artikel

ur ’Fritänkaren’ nr 186:

”Tidskrifter och tidskrifter”

En god vän hade fått ett nytt fördelaktigt erbjudande som gjort för att få vilken vanlig lyxtörstig kvinna som helst på fall, och hon presenterade för mig tidskriften Marie-Claire. Denna modetidning består bara av reklam. Är det inte ren reklam så är det förförisk modereklam genom vackra bilder på vackra damer med vackra kläder. Varje bild, och det finns inte en sida i denna tidning som inte har en heltäckande bild, är tryckt på det dyraste tänkbara papper – papperskvalitén och fotot på den är genomgående absolut. Men det är väl ändå tämligen oskyldigt? Visserligen, men tidningen har 550 sidor och väger cirka ett kilo, som en telefonkatalog.

Man frågar sig då hur många skogar som går åt för att trycka denna tidning i ett antal nummer om året och distribuera den över hela världen. I Italien kostar den bara 30 kronor men i resten av Europa minst 80, i Sverige 100, i Norge 120, i USA och Canada 125. Hon tog denna tidning av misstag och ångrade sig naturligtvis, och när hon såg vad det var för en enormt påkostad lyxkatalog av bara skräp som inte dugde till något nyttigt alls, vilket ju dock ändå telefonkataloger gör, och när hon inte förnyade prenumerationen efter ett år, fick hon det extra erbjudandet, att om hon genast förnyade prenumerationen till nedsatt pris skulle hon få en annan likadan och lika tjock modetidning gratis. Och samtidigt tilltar skogsskövlingarna och ökenspridningarna, som sänker hela tiomiljonstaden Peking i sandstormsmörker från Gobi för att alla skogar där emellan skövlats bort för länge sedan… Inte för att det ytterst dyra och miljöfientliga pappret måste komma från just Kina, men visst är det ju absurt, att sådana helt meningslösa blytunga tidskrifter har en spridning över hela världen medan staten Sverige drar in stödet till kulturtidskrifter, som redan har det svårt nog ändå och kämpar för livet…

Kanske Sveriges kvinnliga kulturminister, som tycker om och förstår sig på graffiti, också föredrar Marie-Claire med 550 sidor tunga glansbilder framför vilken kulturtidskrift som helst, som har text redan på första sidan… En annan god vän frågade mig vad meningen egentligen var med Fritänkaren. Den var menad som ett komplement till allt det andra som vi skriver, inte bara romaner och dikter, essayer och pjäser, men också artiklar av aktuellt intresse och helst då av sådant intresse som förblir aktuellt. Vem läser tidigare årgångar av tidskrifter som Marie-Claire, Elle, Vogue och sådant eller ens bläddrar i dem efter några år? Fritänkarens avsikt var från början att kunna utgöra ett forum för artiklar och dokumentationer som aldrig skulle förlora sitt läsvärde. Om man alltjämt efter 18 år kan hitta sådant i gamla nummer av Fritänkaren så har denna ytterst enkelt utförda budgettidskrifts viktigaste ambitioner uppfyllts, och har den nått en högre överlevnadspotential än Marie-Claire, Elle, Vogue och annat sådant som skvalsamhället köper för att bara slänga och glömma, och det utan att någonsin ha utmärkt sig med en enda reklamnotis eller publikfriande glansbild med något decolletage. Frånvaron av utvikningsflickor i ’Fritänkaren’ påtalades visserligen i början, men vi har åtminstone varit konsekventa därvidlag…”

Det här inlägget postades i Artiklar och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.